Allmän anvisning till åklagarna
Given 20.1.2000
I kraft 1.2.2000- tills vidare
Normbas AÅL 3 § 2 mom.

1 Utgångspunkter

Enligt principen om absolut åtalsplikt, vilken framgår av 1 kap. 6 § lagen om rättegång i brottmål (RBL, 689/1997) är allmänna åklagaren skyldig att väcka åtal om det finns sannolika skäl att den misstänkte är skyldig till brottet. Från denna huvudregel kan åklagaren avvika endast med stöd av sådan prövningsrätt som nämns i lag. Motsvarande princip gäller även verkställande av förundersökning och dömande till straff (den straffprocessuella legalitetsprincipen).

Åklagarens rätt att låta bli att väcka åtal kan basera sig antingen på de allmänna åtalseftergiftsbestämmelserna, vilka framgår av RBL 1:7 eller 1:8, och som gäller alla typer av brott, eller på särskilda åtalseftergiftsbestämmelserna, som endast gäller vissa typer av brott (t.ex. SL 35:7). När det gäller åtalseftergift av s.k. påföljdsnatur som baserar sig på en dylik bestämmelse upphäver åklagaren oskuldpresumtionen och fattar beslut om en påföljd. Påföljden är det klander som ingår i det tillräknande beslutet och som kan förstärkas med en muntlig anmärkning.

Nedan ges allmänna anvisningar om tillämpning särskilt av de allmänna bestämmelserna i RBL. Allmänna anvisningar om åtalseftergift för olika brottstyper ges vid behov separat.

2 Åtgärdseftergift - bakgrund och mål

Totalrevideringen av de allmänna bestämmelserna om att avstå från åtgärder förverkligades genom lagar (300-303/1990) som trädde i kraft vid ingången av 1991. Då reviderades de allmänna bestämmelserna både om åtalseftergift, rapporteftergift och domseftergift. I den gällande lagstiftningen har bestämmelsernas placering ändrats och det har gjorts smärre ändringar i dem. De värderingar som ligger till grund för bestämmelserna samt målsättningarna för dem är de samma som redovisades i förarbetet till 1991 års reform (jfr. RP 79/1989 rd och LaUB 17/1989 rd samt RP 82/1995 rd)

En ändamålsenlig resursallokering

Åtgärdseftergift ger en möjlighet att inrikta samhällsresurserna på ett ändamålsenligt sätt. Då ringa brott enligt lagen vid behov kan lämnas utan åtal kan resurser i motsvarande mån omdisponeras till rättegångar som gäller allvarligare brott.

Genom åtgärdseftergift kan samhällets resurser sparas också då det konstateras att den misstänkte har gjort sig skyldig till flera brott. Det är inte alltid nödvändigt att väcka åtal för samtliga brott för att straffprocessens mål skall nås.

Utrymme för andra kontrollsystem

Någon annan form av officiell kontroll kan ibland vara ändamålsenligare än ett åtal. När det t.ex. gäller gärningsmän under 18 år kan de medel som barnskyddsmyndigheterna har vara lämpligare för barnets utveckling än ett straff.

Gradering av påföljdssystemet

Påföljdssystemet bör ha alternativ för att man inte genast skall behöva tillgripa en sträng och för gärningsmannen ofta menlig påföljd. Särskilt när det gäller unga personer har det ansetts viktigt att så långt som möjligt undvika ovillkorliga fängelsestraff. Detta är möjligt om tillämpningsområdet för lindrigare påföljder utvidgas.

Ett skäligare påföljdssystem

Bestämmelserna om åtgärdseftergift gör att man i enskilda fall kan undvika oskäliga avgöranden. Lagstiftningen kan inte på förhand beakta alla de situationer där ett straff på grund av exceptionella omständigheter skulle vara oskäligt eller inte fylla någon funktion.

3 Allmänna tillämpningssynpunkter

3.1 Åtalsprövningens enhetlighet och konsekvens

De allmänna bestämmelserna har så långt som möjligt utformats utgående från allmänt intresse. I egenskap av företrädare för det allmänna är det åklagarens skyldighet att överväga möjligheterna att tillämpa eftergiftsbestämmelserna alltid när det vid åtalsprövningen har konstaterats att någon har gjort sig skyldig till en straffbar handling. Då åklagaren tillämpar eftergiftsbestämmelserna på rätt sätt bevakar han det allmänna intresset.

Bestämmelserna om att inte väcka åtal är till sin natur inga regler, utan principiella normer som innehåller normativa formuleringar. Det kan därför ofta anföras olika uppfattningar om huruvida tillämpningsförutsättningar föreligger. Ju tydligare förutsättning för att tillämpa en bestämmelse om att inte väcka åtal uppfylls, desto klarare är det att åtalseftergift överensstämmer med allmänt intresse och desto större skäl är det att avstå från åtgärder.

Åtalseftergift får inte beträffande någon brottstyp bli en sådan rutinlösning som gärningsmannen redan på förhand vet om och därmed kan beakta i sitt handlande. Åtalseftergift skall alltid grunda sig på särdragen i det enskilda fallet.

Målet är att bestämmelserna om att inte väcka åtal konsekvent tillämpas så att i fråga om varje brottstyp och i fall av samma grovhetsgrad tillämpas varje bestämmelse då de särdrag som talar för att åtal inte väcks har samma tyngd. Vid bedömningen av om tillämpningspraxis är konsekvent skall alltså beaktas brottstypen, hur allvarligt brottet är och den bestämmelse som skall tillämpas. För att åtalseftergiftspraxis t.ex. när det gäller egendomsbrott som begås av minderåriga skall kunna tillämpas i större utsträckning än obetydlighetsgrunden medger då motsvarande brott begås av myndiga personer, bör det accepteras att den orsakade skadan vid tillämpning av ungdomsgrunden kan vara större innan den utgör ett hinder för åtalseftergift.

Ingen brottstyp kan i och för sig lämnas utanför tillämpningen av åtalseftergiftsbestämmelserna. Med tanke på en enhetlig och förutsägbar påföljdspraxis är det emellertid inte ändamålsenligt att gå in för åtalseftergift när det gäller brott som enligt vedertagen praxis beivras genom strafforderförfarande (t.ex. vissa trafikbrott).

Slutresultatet i ett ärende eller dess behandlingssätt får inte bestämmas utgående från om i ärendet har utfärdats ett meddelande om straffanspråk eller om det har överförts till åklagaren för åtalsprövning. Om ett ovan nämnt ärende som normalt behandlas genom strafforderförfarande har kommit till åklagaren för åtalsprövning borde åklagaren själv utfärda ett straffanspråk, om inte ärendet har sådana särdrag som skulle motivera åtalseftergift. Om däremot en åklagare som avgör ett strafforderärende varseblir ovan nämnda särdrag i ett ärende, skall han överväga påföljdsartat avstående från att utfärda strafforder.

3.2 Målsägandens inställning

Åtalseftergift förutsätter inte målsägandens samtycke. Åklagaren skall tillvarata det allmännas intresse och han skall i sin verksamhet beakta syftet med att inte väcka åtal, bl.a. frågan om en ändamålsenlig fördelning av samhällsresurserna. Detta beslutsfattande kan inte vara beroende av målsägandens inställning.

Å andra sidan kräver det allmänna att straffsystemet fungerar så att det motsvarar den allmänna rättsuppfattningen, är förtroendeingivande och rättvist. Uppfattningen om systemets legitimitet skapas åtminstone till en del utgående från hur det behandlar brottsoffren och deras rättmätiga yrkanden. Praxis när det gäller åtalseftergift borde vara sådan att en balans uppnås mellan å ena sidan syftet med åtgärdseftergiften och å andra sidan enskilt intresse. Häri ligger ett viktigt samband mellan det allmänna och det enskilda intresset.

Målsägandens på varierande grunder baserade subjektiva ställningstagande i ett enskilt fall för eller emot ett åtal kan inte utgöra grunden för en rättvis och jämbördig straffpraxis. Betydelsen av målsägandens inställning borde därför bedömas utgående från hur det enskilda brottet typiskt påverkar målsägandens intressen.

Betydelsen av målsägandens intressen och ställningstaganden behandlas nedan i punkt 4.3 i samband med begreppen "enskilt intresse" och "förlikning mellan gärningsman och målsägande" när det gäller förutsättningarna för att tillämpa skälighetsgrunden.

3.3 Klarhetsvillkoret för bevis- och rättsfrågor

Ett åtalseftergiftsbeslut är ett avgörande som upphäver oskuldspresumtionen och beslutet skall därför basera sig på lika stark bevisning om den misstänktes skuld som domstolen i samma ärende skulle förutsätta som grund för ett motsvarande avgörande, dvs. en fällande dom. Eftersom åklagarens prövning baserar sig på skriftligt material förutsätter kravet på bevisning i praktiken att den misstänkte har erkänt brottet eller att förnekandet mot bakgrunden av det som framgår ur handlingarna är uppenbart ogrundat.

På motsvarande sätt får det inte råda någon rättslig oklarhet när det gäller gärningens straffbarhet. Det ankommer på domstolen att avgöra oklara rättsfrågor.

Också frågan om huruvida förutsättningarna för att avstå från åtgärder föreligger är en rättsfråga. Om legitimeringen av ett avgörande som innebär att man avstår från åtgärder i ett enskilt fall är synnerligen relevant, t.ex. med avseende på gärningsmannens samhälleliga position eller på grund av att brottet väcker stor uppmärksamhet i offentligheten, kan det vara nödvändigt att låta en domstol pröva påföljdsfrågan även om åklagaren anser att det finns förutsättningar för ett åtalseftergiftsbeslut av påföljdsnatur.

3.4 Gradering av prövningsrätten

Trots att bestämmelserna om åtals- och domseftergift delvis i språkligt hänseende är uppbyggda på samma sätt är avsikten att tillämpningsområdet för domseftergift skall vara mer omfattande. På samma sätt skall tillämpningsområdet för åtalseftergift vara vidare än för rapporteftergift (t.ex. RP 79/1989 s.19). Ett brott för vilket en domstol skulle döma till straff får inte lämnas utan åtal och ett brott för vilket åklagaren skulle väcka åtal får inte lämnas oanmält.

Betydelsen av grunderna för åtgärdseftergift kan emellertid variera beroende på den nivå där frågan behandlas. Den betydelse som tillmäts särskilt processekonomiska synpunkter minskar ju längre processen har framskridit. Detta innebär att det skäl som på åklagarnivån talar för en åtgärdseftergift kanske inte längre föreligger i domstolsskedet, eftersom inga resurser längre skulle inbesparas genom domseftergift.

Åklagaren kan därför i verkligheten besluta om åtgärdseftergift på processekonomiska grunder i större omfattning än domstolen. I fråga om de allmänna bestämmelserna gäller detta konkurrensgrunden och sådan tillämpning av obetydlighetsgrunden där motiveringen till åtgärdseftergiften uttryckligen är resursbesparing.

I de särskilda åtalseftergiftsbestämmelserna har åklagaren kunnat ges sådan rätt att avstå från åtgärder som domstolen saknar, om syftet med bestämmelsen uttryckligen har varit att ge möjligheter att undvika en rättegång t.ex. för att skydda målsägandens integritet (t.ex. SL 20:12 i lagen 563/1998).

4 Grunderna för åtalseftergift

4.1 Obetydlighetsgrunden (RBL 1 kap. 7 § 1 punkten)

Allmänna åklagaren får besluta att inte väcka åtal när brottet inte kan förutses medföra strängare straff än böter och gärningen, med hänsyn till sin menlighet eller gärningsmannens skuld, sådan den framgår av brottet, skall anses vara ringa bedömd som en helhet.

I lagrummet ingår bestämmelser om åtalseftergift på den grunden att brottet är obetydligt. Förutsättningen för åtalseftergift är att för brottet enligt vedertagen allmän domstolspraxis inte in concreto kan förutses strängare straff än böter.

Med gärningens menlighet avses dess skadlighet och farlighet. Vid bedömning av menligheten beaktas dels den skada som brottet medfört, dels den skada som brottet på förhand bedömt sannolikt hade kunnat medföra.

Vid bedömning av gärningsmannens skuld fästs avseende vid de olika graderna av uppsåt och vållande samt flera av de försvårande och förmildrande grunder som nämns i 6 kap. strafflagen. Skulden kan sålunda vara nedsatt t.ex. för att gärningsmannen blivit pressad, hotad, provocerad eller förledd. Om gärningsmannen har varit i en situation som kan liknas vid nödläge eller partiell rättsvillfarelse minskar skulden och handlingens klandervärdhet.

Åtalseftergiftsbeslutet baseras på en helhetsbedömning, som beaktar både gärningens menlighet och gärningsmannens skuld. Avsikten är inte att regelmässigt fatta åtalseftergiftsbeslut för brottstyper som i sig kan anses obetydliga. Det är därför skäl att i varje enskilt fall bedöma om det aktuella brottet kan anses ringa jämfört med ett normalfall av samma brottstyp.

För brott som behandlas som ett militärt rättegångsärende får åtalseftergiftsbeslut på obetydlighetsgrunden inte fattas (4 § 3 mom. (695/1997) militära rättegångslagen).

4.2 Ungdomsgrunden (RBL 1 kap. 7 § 2 punkten)

Allmänna åklagaren får besluta att inte väcka åtal för ett brott som begåtts av någon som inte har fyllt 18 år, om det inte kan förutses medföra ett strängare straff än böter eller fängelse i högst sex månader och gärningen snarare kan anses ha berott på oförstånd eller förhastande än på likgiltighet för förbud och påbud i lag.

Lagrummet reglerar åtalseftergift på grund av ungdom. En förutsättning för åtalseftergift är att för brottet enligt vedertagen domstolspraxis inte in concreto är att vänta strängare straff än böter eller fängelse i högst sex månader.

Till begreppet oförstånd hör förmågan att överväga gärningar och förstå deras rättsliga och faktiska natur. Begreppet förhastande är ett uttryck för avsikten att lämna framförallt planmässigt och övervägt lagöverträdande utanför tillämpningsområdet för åtalseftergift.

I vartdera fallet visar gärningsmannens handlande en skuld som ligger under genomsnittet. Om gärningen däremot har berott på likgiltighet för förbud och påbud i lag, kan åtalseftergift inte komma ifråga.

Även om återfall i brott ofta utgör ett hinder för åtalseftergift, kan också en gärning som begåtts av en person som tidigare gjort sig skyldig till brott, t.ex. med beaktande av tiden som förflutit mellan brotten, med hänvisning till gärningens natur eller omständigheterna kring gärningen trots allt i enskilda fall snarare bero på förhastande än likgiltighet.

Betydelsen av svarandens ålder är av principiell natur: ju närmare gärningsmannen är straffmyndighetsåldern, dvs. 15 år, desto större tyngd bör i samband med åtalsprövningen läggas vid ungdomsgrunden.

För brott som behandlas som ett militärt rättegångsärende får åtalseftergiftsbeslut på ungdomsgrunden inte fattas (4 § 3 mom. (695/1997) militära rättegångslagen).

4.3 Skälighetsgrunden (RBL 1 kap. 8 § 1 punkten)

Om inte ett viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver något annat, får allmänna åklagaren, utöver vad som stadgas i 7 §, besluta om åtalseftergift när en rättegång och ett straff skall anses oskäliga eller oändamålsenliga med hänsyn till uppnådd förlikning mellan gärningsmannen och målsäganden eller gärningsmannens övriga handlande för att avstyra eller avlägsna verkningarna av brottet, hans personliga förhållanden, de övriga följder som brottet medför för honom, social- och hälsovårdsåtgärder eller andra omständigheter.

Viktigt allmänt eller enskilt intresse

Tillämpning av såväl skälighetsgrunden som konkurrensgrunden i RBL 1 kap. 8 § 2 punkten förutsätter att ett viktigt allmänt eller enskilt intresse inte kräver att åtal väcks. Även om dessa förutsättningar uttryckligen nämns endast i samband med dessa grunder, skall synpunkter som sammanhänger med allmänt och enskilt intresse beaktas även då andra grunder tillämpas.

Begreppet allmänt intresse avser den allmänna rättsuppfattningen, systemets legitimitet och allmänpreventiva omständigheter. Enligt förarbetena kan allmänt intresse kräva att åtal väcks t.ex. i situationer där åtalseftergift på grund av att brottet är allvarligt skulle stå i strid med den allmänna rättsuppfattningen.

På motsvarande sätt kan tilltron till systemet och dess opartiskhet förutsätta att påföljdsfrågan behandlas i domstol, t.ex. om gärningsmannen har en betydelsefull samhällsposition. Med tanke på allmänpreventionen får åtalseftergift inte i fråga om någon brottstyp bli så allmänt förekommande att straffhotets trovärdighet blir lidande. Den betydelse som begreppet allmänt intresse skall tillmätas varierar beroende på brottstyp. I fråga om t.ex. rattfylleri bör det finnas betydligt starkare skäl för åtalseftergift än i fråga om stöld.

Begreppet viktigt enskilt intresse sammanhänger med målsägandens ekonomiska intressen, närmast frågor som gäller ersättande av skada som orsakats genom ett brott. Det kan också gälla frågor som har samband med besittning eller nyttjanderätt.

Vid bedömning av hur viktigt ett enskilt intresse är skall avseende fästas vid skadans storlek och parternas ekonomiska förhållanden samt målsägandens möjligheter att få skadan ersatt. Det kan t.ex. vara av betydelse om skadan har drabbat en fysisk person eller en sådan juridisk person, för vilken det inte innebär särskilda svårigheter att driva ett separat skadeståndsmål. Målsäganden kan även ha rätt till ersättning från sitt försäkringsbolag, som inte har några svårigheter att hävda sin regressrätt i en separat rättegång. Dessutom kan målsäganden få ersättning med stöd av lagen om ersättning av brottsskador av statsmedel (935/1973).

Förlikning mellan gärningsmannen och målsäganden

Åtalseftergiften kan basera sig på skälighetsgrunden om gärningsmannen har deltagit i eller försökt delta i ett förlikningsförfarande eller på annat sätt kommit överens eller försökt komma överens med målsäganden om ersättning av skadan.

Förlikning är ett förfarande som rekommenderas speciellt när det gäller målsägandebrott och sådana brott som till sin natur står nära målsägandebrotten (t.ex. en stöld som nästan kan kategoriseras som snatteri). Å andra sidan är förlikningens betydelse av mindre vikt vid åtalsprövningen när det gäller brott som ligger långt från målsägandebrotten (t.ex. allvarliga misshandelsfall). Även jämlikhetssynpunkter begränsar förlikningens betydelse, eftersom möjligheterna till förlikning varierar från ort till ort och liksom också målsägandens vilja att ingå förlikning.

Gärningsmannens handlande för att avstyra eller avlägsna verkningarna av brottet

Skälighetsgrunden kan tillämpas på fall då gärningsmannen har avstått från att fortsätta brottet eller avstyrt eller avlägsnat eller försökt avstyra eller avlägsna verkningarna av brottet. När åklagaren prövar om en rättegång eller ett straff i sådana fall skall anses oskäliga eller oändamålsenliga, kan åklagaren beakta i hur tidigt skede gärningsmannen har börjat vidta sådana åtgärder som avses här och i vilken utsträckning han har handlat på eget initiativ.

Gärningsmannens strävan att medverka till att brottet blir uppklarat är ingen uttrycklig åtalseftergiftsgrund, även om den enligt 3 kap. 5 § 3 mom. 3 punkten strafflagen kan vara en grund för domseftergift. Gärningsmannens egen aktivitet för att främja utredningen av brottet kan emellertid påverka åklagarens helhetsbedömning.

Gärningsmannens personliga förhållanden

Skälighetsaspekter talar för åtalseftergift när gärningsmannen är allvarligt sjuk. Det samma gäller när gärningsmannen eller en honom närstående person har blivit allvarligt skadad i samband med gärningen. Gärningsmannens höga ålder är i och för sig ingen åtalseftergiftsgrund, men därtill hörande tecken på senilitet kan tala för åtalseftergift.

Med tanke på kontrollsystemets funktion som en helhet kan åtalseftergift vara ändamålsenligt också när gärningsmannen vårdas på anstalt t.ex. på grund av utvecklingsstörning eller sinnessjukdom eller om det är fråga om en person som av socialmyndigheterna har placerats på skolhem.

Tidigare har man ansett att åklagaren inte i brist på en uttrycklig bestämmelse om saken har haft befogenhet att besluta om åtalseftergift på den grunden att gärningsmannen är i avsaknad av förståndets bruk. Det finns emellertid inte något principiellt hinder för att inte väcka åtal på denna grund, eftersom tillräknelighet är en förutsättning för straffbarhet. Detta skall även åklagaren beakta.

I praktiken förutsätter en utredning av tillräkneligheten i regel domstolsbehandling och undersökning av den åtalades sinnestillstånd. Om otillräkneligheten i något fall är klar, t.ex. för att en sinnesundersökning nyligen har gjorts med anledning av ett annat brott, kan åtalseftergift komma i fråga. Det är i så fall ändå inte fråga om att tillämpa skälighetsgrunden, utan om en brist i straffbarhetsförutsättningarna. Nedsatt tillräknelighet kan beaktas vid tillämpning av skälighetsgrunden.

Övriga följder som brottet medför för gärningsmannen

Allvarliga följder som brottet medför för gärningsmannen kan vara av officiell eller inofficiell natur. Gärningsmannen kan t.ex. få ett disciplinstraff eller förlora sitt arbete. Dessa kan motivera en tillämpning av skälighetsgrunden. Också andra lindrigare påföljder kan beaktas i helhetsbedömningen på ett sätt som talar för åtalseftergift.

Social- och hälsovårdens åtgärder

Åtgärdseftergift kan i enstaka fall komma ifråga om gärningsmannen under åtalsprövningen får avvänjningsvård för alkoholister eller narkomaner. En rättegång och ett straff kunde i ett sådant fall ha en oändamålsenlig verkan på vårdförhållandet.

Övriga omständigheter

I motiveringen till bestämmelsen anges som exempel på i lagrummet avsedda andra omständigheter målsägandens uttryckliga önskan att åtal inte väcks. I sådana fall borde åklagaren förvissa sig om att målsäganden har framställt önskemålet av egen fri vilja. I fråga om ett sådant önskemåls tyngd se avsnitt 3.2. och ovan stycket "Förlikning mellan gärningsmannen och målsäganden".

I motiveringen nämns också den situationen där tiden för väckande av åtal nästan har löpt ut och brottet av en slump har kommit till en myndighets kännedom först i detta skede. Också i andra fall kan närheten till den tidpunkt då åtalsrätten preskriberas beaktas vid helhetsbedömningen.

Om gärningsmannen varaktigt vistas utomlands och det sålunda vore besvärligt att stämma in honom till rättegången och resultatet vore osäkert kan åtgärdernas oändamålsenlighet beaktas bland övriga omständigheter.

Helhetsprövning

Tillämpningen av skälighetsgrunden är inte begränsad enbart till obetydliga brott. Ju allvarligare ett brott är desto tyngre bör de därtill anslutna särskilda omständigheterna väga för att åtalseftergift skall komma i fråga. Om gärningsmannen eller brottet har samband med flera av de ovan beskrivna särskilda omständigheterna, av vilka ingen som sådan räcker till som grund för åtalseftergift, skall åklagaren göra en helhetsprövning för att bedöma om de särskilda omständigheternas sammanlagda verkan är sådan att åtalseftergift kan komma i fråga.

4.4. Konkurrensgrunden (RBL 1 kap. 8 § 2 punkten)

Om inte ett viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver något annat, får allmänna åklagaren, utöver vad som stadgas i 7 §, besluta om åtalseftergift när brottet inte på grund av vad som stadgas om bestämmande av gemensamt straff eller beaktande av tidigare utdömt straff väsentligt skulle inverka på det totala straffet.

Med tanke på utnyttjandet av samhällets resurser är det mest rationellt att man kan låta bli att väcka åtal för vissa brott om det straff som utdöms för övriga brott är en tillräcklig påföljd. Bestämmelsen är tillämplig både på sådana gärningar för vilka ett bötesstraff kan väntas och för brott för vilka ett fängelsestraff är sannolikt. Detta förutsätter att brottet inte väsentligt påverkar helhetsstraffet.

Viktigt allmänt och enskilt intresse

Konkurrensgrunden kan tillämpas på brott som är allvarligare än ringa, men när det gäller allvarliga brott begränsas tillämpningsområdet av viktigt allmänt intresse. Bedömningen av ett viktigt allmänt intresse kan i vissa fall påverkas av en tilläggspåföljd för brottet, t.ex. konfiskation eller körförbud.

Möjligheterna att tillämpa konkurrensgrunden begränsas också av begreppet viktigt enskilt intresse. Strävan bör vara att behandla målsägandena i samma typ av brott på ett jämlikt sätt. Jämlikhetsprincipen kan kränkas t.ex. om det för likartade gärningar i en serie av brott där det finns flera målsägande endast väcks åtal för en del av brotten medan åtalseftergift på konkurrensgrunden meddelas för de övriga brotten. I omfattande brottshärvor kan konkurrensgrunden dock användas på ett sådant sätt att helheten kan behärskas inom ramen för det förfarande som avses i RBL.

Beträffande betydelsen av allmänt och enskilt intresse se även avsnittet om skälighetsgrunden.

Samtidighetsfall

För brott som prövas och för vilka straff utdöms samtidigt bestäms ett gemensamt bötes- eller fängelsestraff. Åklagaren kan tillämpa konkurrensgrunden på vissa av de brott som begåtts av en och samma svarande och som undergår åtalsprövning samtidigt, om han beslutar väcka åtal för de övriga brotten. Även sådana åtalsärenden som redan är anhängiga vid tingsrätten samt det straff som kan väntas kan beaktas som åtalseftergiftsgrund, om de åtal som de gärningar för vilka åtalseftergift meddelas i princip skulle kunna behandlas samtidigt som de åtal som redan är anhängiga.

De övriga brott som skall beaktas behöver inte undergå åtalsprövning hos samma åklagare. I dessa fall förutsätts det att åklagarna samarbetar för att utreda förutsättningarna att tillämpa konkurrensgrunden.

När det gäller serier av brott borde åtal oberoende av möjligheten att tillämpa konkurrensgrunden väckas på ett sådant sätt att den brottsliga verksamhetens hela omfattning och klandervärdhet framgår av åtalen. Om det i en brottshärva t.ex. ingår misshandel vid sidan av flera stölder, bör för denna i allmänhet väckas åtal.

Efterkonkurrensfall

Om den som dömts till ett ovillkorligt fängelsestraff åtalas för andra brott som han begått innan han dömdes till detta straff, kan den tidigare domen enligt SL 7:6 vid bestämmande av det nya straffet beaktas som en straffnedsättande omständighet eller anses vara en tillräcklig påföljd även för det brott som behandlas vid en senare tidpunkt.

Tillämpning av konkurrensgrunden kommer i situationer med efterkonkurrens i fråga endast om den tidigare domen omfattade ett ovillkorligt fängelsestraff. Ett beslut om åtalseftergift kan således inte basera sig på ett tidigare villkorligt fängelsestraff. Den tidigare domen med ett ovillkorligt fängelsestraff behöver inte ha vunnit laga kraft.

Väsentlighetskravet

Man måste avgöra från fall till fall när ett brott inte väsentligt skulle inverka på det utdömda straffet. Om det för något brott är att vänta bötesstraff och för de andra fängelsestraff, är det först nämnda brottets inverkan på helhetsstraffet uppenbarligen inte väsentlig. Om den sannolika påföljden för samtliga brott är av samma straffart, skall den gärning som åtalseftergiften gäller i allmänhet vara lindrigare än de övriga. Det senare uppdagade brottet i efterkonkurrenssituationer behöver inte vara lindrigare än de brott som har lett till domen. Även i omfattande brottshärvor kan åtalseftergift meddelas för gärningar som är likvärdiga, såvida de inte väsentligt skulle påverka helhetsstraffet och målets hanterlighet under huvudförhandlingen förutsätter en gallring.

5 Bestämmelsernas tillämpningsordning

Specialbestämmelser i andra lagar liksom strafflagens specialbestämmelser om åtgärdseftergift (t.ex. SL 35:7, i lagen 760/1990) tillämpas före de allmänna bestämmelserna i RBL 1:7 och 1:8. Om de möjligheter som specialbestämmelserna erbjuder inte är tillräckliga, kan de allmänna bestämmelserna tillämpas. Avsikten är ändå inte att genom möjligheten att tillämpa de allmänna bestämmelserna ändra t.ex. den omfattande och tämligen vedertagna påföljdspraxis som gäller för obetydliga trafikbrott.

Av de allmänna bestämmelserna tillämpas i första hand obetydlighetsgrunden eftersom den tydligast ger uttryck för gärningens lindrighet, därefter ungdomsgrunden, som ger uttryck för att gärningsmannens skuld ligger under genomsnittet och därefter skälighetsgrunden.

Konkurrensgrunden kan inte jämföras med de andra allmänna bestämmelserna, eftersom dess tillämpning inte förutsätter särdrag vare sig hos gärningen eller gärningsmannen. Om det samtidigt för åtalsprövning finns flera brott begångna av en och samma person, är det i allmänhet inte ändamålsenligt att avstå från åtal för något av dem på någon annan än konkurrensgrunden.

6 Bestämmelser om förfarandet

6.1 Delgivning av beslutet (RBL 1 kap. 9 § 1 mom.)

Beslutet om åtalseftergift skall fattas och delges den som eftergiften gäller och målsäganden i så god tid att målsäganden har tillräckligt med tid för att bereda och väcka åtal som avses i 14 §. Delgivningen skall sändas per post eller med iakttagande av vad 11 kap. rättegångsbalken stadgar.

Beslutet skall utan dröjsmål delges den som eftergiften gäller samt målsäganden. Målsäganden ser då att åtalsprövningen har avslutats, varefter han om han så vill själv kan väcka åtal. Den som åtalseftergiften gäller kan på motsvarande sätt föra ärendet till domstolsprövning.

RBL 1 kap. 9 § 1 mom. förutsätter inte att beslutet bevisligen delges den som åtalseftergiften gäller. Syftet med bestämmelsen om delgivning av beslut om åtalseftergift var ursprungligen att göra det möjligt att avvika från bestämmelsen i 8 § lagen om delgivning i förvaltningsärenden (232/1966), som förutsätter i lagen nämnda former av bevislig delgivning, om ändring kan sökas. Ett beslut om åtalseftergift kan således också delges vederbörande som en vanlig postförsändelse.

Beslutet skall dessutom sändas för kännedom till vederbörande förundersökningsmyndighet och till den som eventuellt gjort brottsanmälan samt till den tillsynsmyndighet som hörts i ärendet. Vid tillämpning av ungdomsgrunden sänds beslutet också till vederbörande socialmyndighet samt till förmyndaren för den som beslutet gäller.

Skyldigheten att delge beslutet gäller också andra beslut att inte väcka åtal än sådana som är av påföljdsnatur.

6.2 Anmärkning (RBL 1 kap. 9 § 2 mom.)

Om allmänna åklagaren anser det behövligt, kan han ge den som eftergiften gäller en muntlig anmärkning.

Avsikten med en anmärkning är att understyrka för den som eftergiften gäller att han har gjort sig skyldig till en klandervärd handling. En sådan precisering kan vara nödvändig särskilt när beslutet gäller en ung person.

Vid det tillfälle då åklagaren ger den muntliga anmärkningen kan man för den som eftergiften gäller samtidigt klargöra de rättsliga verkningarna av beslutet samt delge det. Det kan även vara ändamålsenligt att kalla vårdnadshavaren till platsen.

Det finns inga tvångsmedel för att få den som eftergiften gäller att inställa sig hos åklagaren. Om åklagaren anser att en muntlig anmärkning är en förutsättning för åtalseftergift, kan åklagaren med stöd av 42 § 2 mom. förundersökningslagen kalla svaranden till en muntlig förhandling och först vid det tillfället fatta beslut om åtalseftergiften och om anmärkningen. Kallelsen kan formuleras t.ex. på följande sätt.

Ni har hörts som misstänkt för den i Helsingfors polisinrättnings förundersökningsprotokoll nr xxx undersökta stöld som inträffade i Helsingfors 1.2.2000. I egenskap av allmän åklagare i detta ärende kallar jag Er till Helsingfors åklagarämbete (besöksadress och rum) för en muntlig förhandling som hålls måndagen 3.4.2000 kl. 14.00. Förhandlingen kan leda till ett beslut om åtalseftergift och muntlig anmärkning. Om Ni inte infinner Er till förhandlingen eller meddelar undertecknad om förhinder, kommer ärendet att behandlas vid Helsingfors tingsrätt vid en tidpunkt som meddelas senare.

6.3 Domstolsbehandling av skuldfrågan (RBL 1 kap. 10 §)

Har allmänna åklagaren med stöd av 7 eller 8 § meddelat åtalseftergift, skall åklagaren föra sitt avgörande av skuldfrågan till domstolen, om den som åtalseftergiften gäller yrkar det. Yrkandet skall skriftligen tillställas åklagaren inom 30 dagar från den delgivning som avses i 9 § 1 mom.

När åklagaren har fört sitt avgörande om åtalseftergift till domstolen skall den som eftergiften gäller utan dröjsmål underrättas om tiden och platsen för behandlingen och om att saken kan avgöras även om han är frånvarande. Då saken behandlas skall i övrigt i tillämpliga delar följas stadgandena om rättegång i brottmål.

Bestämmelserna har ursprungligen tagits in i lagen för att implementera artikel 14.1 och 2 i den för Finland bindande internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 8/1976) samt artikel 6.2 i europeiska människorättskonventionen. Även grundlagens bestämmelser har därefter förutsatt möjlighet till domstolsbehandling (RF 16 a § och 21 § Finlands grundlag, som träder i kraft 1.3.2000). Den rättighet och det förfarande som regleras i RBL 1:10 gäller därför alla åtalseftergiftsbeslut av påföljdsnatur, även om paragrafen uttryckligen nämner endast avgöranden med stöd av RBL 1:7 och 1:8. Bestämmelserna gäller endast åtalseftergift av påföljdsnatur.

Om beslutet har sänts till den som eftergiften gäller som en vanlig postförsändelse har det med stöd av 22 § lagen om delgivning i förvaltningsärenden ansetts att fristen på 30 dagar börjar först den sjunde dagen efter att beslutet postades. På fristen tillämpas även lagen om beräknande av laga tid (150/1930), vilket bl.a. innebär att den s.k. helgdagsbestämmelsen tillämpas. Om yrkandet tillställs åklagaren först efter att tiden har löpt ut, finns det ingen anledning att föra ärendet till domstolsbehandling.

Om den som eftergiften gäller emellertid kan påvisa att han de facto inte har kunnat få del av beslutet i tid (t.ex. på grund av felaktig adress eller utlandsvistelse) , bör den misstänkte med stöd av en lagtolkning som beaktar de mänskliga och grundläggande rättigheterna anses ha rätt att få skuldfrågan prövad av domstol om han yrkar det genast efter att han har fått vetskap om beslutet.

Ärendet anhängiggörs i normal ordning, dvs. vanligen med en stämningsansökan, men den som eftergiften gäller skall utan dröjsmål få de uppgifter som nämns i 2 mom.

Behandlingen sker i enlighet med gällande bestämmelser om rättegång i brottmål. Till behandlingen skall även kallas målsäganden och andra som skall höras i en straffprocess. Målsäganden kan under rättegången också framställa ett straffyrkande, eftersom domstolsavgörandets rättskraftsverkan hindrar målsäganden från att i ett senare skede utnyttja sin sekundära åtalsrätt. Åklagaren kan framställa ett straffanspråk endast om sådan ny utredning som avses i RBL 1 kap.11 § framkommer.

Under behandlingen skall åklagaren yrka att domstolen konstaterar att den som eftergiften gäller har förfarit på det sätt som avses i åtalseftergiftsbeslutet och därmed gjort sig skyldig till det i beslutet nämnda brottet.

Åklagaren skall under rättegången lägga fram motsvarande bevisning som om han hade drivit målet. Även om ärendet kan avgöras trots att den som eftergiften gäller inte är närvarande, kan det vara nödvändigt att kalla honom personligen till domstolen med tanke på bevisningen, t.ex. om det är fråga om identifiering.

Domstolens avgörande kan överklagas i normal ordning.

6.4 Återkallande av åtalseftergiftsbeslut (RBL 1 kap. 11 §)

Om allmänna åklagaren har beslutat att meddela åtalseftergift får han återkalla sitt beslut endast om det på grund av ny utredning i ärendet framgår att beslutet har grundat sig på uppgifter som i väsentlig grad är ofullständiga eller oriktiga.

En högre åklagare har rätt att ta upp ärendet på nytt enligt vad som stadgas särskilt.

Den nya utredningen skall hänföra sig uttryckligen till det brott, som åtalseftergiften gäller. Åtal kan emellertid väckas också i det fall att det framgår att den som åtalseftergiften gällde redan före beslutet hade gjort sig skyldig till andra brott och sambandet mellan alla brott förutsätter gemensam åtalsprövning. Den omständigheten att den som eftergiften gäller har efteråt gjort sig skyldig till ett klandervärt beteende berättigar inte till att återkalla beslutet.

Väsentlighetskravet har uttryckts i förarbetena på det vis, att ärendet måste komma i ett nytt sken, t.ex. om ett brott som betraktats som oaktsamt visar sig vara uppsåtligt.

På motsvarande sätt kan återkallande komma i fråga om en gärning som ansetts som ringa i skenet av en ny utredning visar sig vara väsentligt allvarligare eller menligare, eller om det t.ex. visar sig att målsägandens önskan att åtal inte skall väckas har framställts under hot eller påtryckning. När det gäller ett beslut som har fattats på konkurrensgrunden kan återkallande bli aktuellt om ett tidigare ådömt straff som har beaktats upphävs i en högre rättsinstans, eller om de brott som beaktats i samtidighetssituationer inte leder till straff.

Möjligheten att återkalla ett beslut begränsar sig dock till åklagarens egna beslut. Den nya innehavaren av den åklagartjänst, i vilken beslutet har fattats, har dock samma rätt att återkalla ett beslut som den åklagare som fattade beslutet, såvitt den sist nämnda åklagaren inte längre arbetar i samma åklagarenhet.

Bestämmelserna om återkallande av beslut om åtalseftergift skall tillämpas också då andra än beslut av påföljdsnatur återkallas. Om beslutet har berott på att bevis saknats kommer ärendet i "ett nytt sken" på det sätt som avses i RBL 1:11, ifall åtalströskeln överskrids efter den nya utredningen.

I RBL 1 kap. 11 § 2 mom. om högre åklagares behörighet hänvisas till 10 § lagen om allmänna åklagare.

7 Uppsättande av beslut om åtalseftergift

En separat allmän anvisning har givits om uppsättande av beslut om åtalseftergift och beslutets innehåll.

Riksåklagare Matti Kuusimäki

Statsåklagare Petri Jääskeläinen