Allmän anvisning till åklagarna
Given 20.1.2000
I kraft 1.2.2000- tills vidare
Normbas AÅL 3 § 2 mom.

1 Begränsning av förundersökningen – betydelse och mål

Åklagaren kan på framställning av undersökningsledaren bestämma att förundersökning inte skall göras eller att den skall avbrytas, om han med stöd av 1 kap. 7 eller 8 § lagen om rättegång i brottmål eller något annat motsvarande lagrum skulle låta bli att väcka åtal och någon viktig allmän eller enskild fördel inte kräver att förundersökning görs (4 a § förundersökningslagen).

I lagrummet stadgas om begränsning av förundersökningen när ett ärende väntas resultera i beslut om åtalseftergift av påföljdsnatur. Möjlighet till förundersökningsbegränsning som stiftades i samband med straffprocessreformen innebär i Finland en ny form av maktutövning från åklagarnas sida som riksdagens lagutskott ville påskynda redan i samband med revideringen av lagstiftningen om bestämmelserna om eftergift av straffrättsliga åtgärder (LaUB 17/1989 rd). Begränsning av förundersökningen innebär ett undantag från huvudregeln om skyldighet att göra förundersökning, dvs. från förundersökningspliktet.

Principen bakom denna bestämmelse är uttryckligen processekonomisk. I och med revideringen av rättegångsförfarandet accentueras ytterligare behovet att spara och styra resurserna inom alla myndigheter som är involverade i straffprocessen. Mot denna bakgrund är möjligheten att inskränka förundersökningen ett särskilt viktigt medel, eftersom åtgärden inte sparar endast domstolens och åklagarens resurser utan också förundersökningsmyndigheternas. Speciellt när det är fråga om flera brott kan begränsningen av förundersökningen även främja syftet att genomföra en koncentrerad huvudförhandling.

Möjligheten att begränsa förundersökningen sammanhänger med förutsättningarna för åtalseftergift av påföljdsnatur. Begränsningen kan grunda sig antingen på de allmänna bestämmelserna i 1 kap. 7 och 8 § lagen om rättegång i brottmål som gäller alla brott eller på särskilda åtalseftergiftsbestämmelser i strafflagen eller i annan lagstiftning som endast gäller vissa brottstyper. Förundersökningslagens 4 a § är så strukturerad att ändringar i tillämpningsområdet för åtalseftergift av påföljdsnatur automatiskt återverkar på förutsättningarna för begränsning av förundersökningen.

Åtalseftergift av påföljdsnatur förutsätter att brottet och gärningsmannen har utretts, medan begränsning av förundersökningen inte ställer några sådana krav. Oklarheter i bevisfrågor utgör därför inte något hinder för begränsning av förundersökningen och kan inte heller vara en grund för det. Ett beslut om att begränsa förundersökningen är inte ett avgörande som tillräknas den misstänkte, eftersom det inte tar ställning till hans skuld. Detta är den avgörande skillnaden mellan åtalseftergift av påföljdsnatur och begränsning av förundersökningen.

Eftersom ett beslut om begränsning av förundersökningen inte är tillräknande, utgör inte heller oklarheter i fråga om rättsfrågorna i och för sig något hinder för begränsningen.

Förundersökningsbegränsning baserar sig således på ett slags hypotes om åtalseftergift av påföljdsnatur. Åklagarens slutsats kan beskrivas på följande sätt:

Om förundersökningen slutförs och om de bevis- och rättsfrågor som hänför sig till brottet kan utredas under förundersökningen med sådan säkerhet att förutsättningar för ett tillräknande avgörande föreligger, skulle jag, utgående från det material som finns att tillgå, i detta ärende fatta beslut om åtalseftergift av påföljdsnatur.

Begränsning av förundersökningen förutsätter ytterligare att undersökningsledaren har gjort framställning därom och att viktigt allmänt eller enskilt intresse inte förutsätter att förundersökning görs.

När det gäller målsägandens åtalsrätt kan ett begränsningsbeslut jämställas med ett åtalseftergiftsbeslut, efter vilket målsäganden kan utnyttja sin sekundära åtalsrätt (jfr. 1 kap. 14 § 1 mom. lagen om rättegång i brottmål).

2 Beaktande av viktigt allmänt och enskilt intresse vid prövning av om förundersökningen skall begränsas

Begreppet viktig allmän eller enskild fördel i 4 a § förundersökningslagen hänvisar till själva behovet att göra förundersökning. Motsvarande förutsättningar nämns också i vissa åtalseftergiftsbestämmelser. RBL 1:8 förutsätter t.ex. att åtalseftergift på skälighets- eller konkurrensgrunden får ske endast under förutsättning att viktigt allmänt eller enskilt intresse inte förutsätter att åtal väcks. Vid beslut om begränsning av förundersökning måste först de ovan nämnda förutsättningarna prövas med tanke på åtalseftergift och därefter måste åklagaren särskilt pröva om de utgör ett hinder för begränsning av förundersökningen.

Detta innebär med andra ord att även om sådant viktigt allmänt eller enskilt intresse som nämns i åtalseftergiftsbestämmelserna inte utgör något hinder för åtalseftergift, kan begränsning av förundersökningen strida mot sådan viktig allmän eller enskild fördel som avses i 4 a § förundersökningslagen.

2.1 Allmänt intresse

Det straffrättsliga systemet baserar sig framförallt på tanken om allmänprevention. För allmänpreventionen är det inte enbart viktigt att straff utmäts inom ramen för det straffrättsliga systemet, utan också att systemet överensstämmer med den allmänna rättsuppfattningen på ett sätt som skapar och upprätthåller tilltro till det.

Mot bakgrunden av detta är begränsning av förundersökningen och åtalseftergift av påföljdsnatur inte alltid likvärdiga avgöranden. Vid begränsning av förundersökningen förblir ett misstänkt brott ouppklarat och skuldfrågan oavgjord. Ett beslut om begränsning av förundersökningen fullgör således inte straffprocessens uppgift att avsluta en rättstvist och upprätthålla samhällsfreden i samma utsträckning som åtalseftergift av påföljdsnatur, som förutsätter att brottet och omständigheterna kring det utreds och där allmänna åklagaren på ett auktoritativt sätt utpekar den skyldige. Åtalsefter-giften är en påföljd som ger uttryck för klander från samhällets sida, medan ett beslut om begränsning av förundersökningen inte kan förknippas med några som helst ställningstaganden om det klandervärda i den misstänktes förfarande.

Tilltron till systemet

Om ett brottsärende är av sådan natur att upprätthållandet av tilltron till systemet förutsätter att brottsmisstanken utreds, förutsätter ett allmänt intresse att förundersökning görs. Ovan nämnda situation kan uppkomma t.ex. om en brottsmisstanke har väckt offentlig uppmärksamhet eller om den misstänkte har en framträdande position i samhället.

Påvisande av det klandervärda i en gärning

Om det är nödvändigt att påvisa det klandervärda i en gärning kan ett beslut om begränsning av förundersökningen vara oförenligt med allmän fördel enligt 4 a § förundersökningslagen, även om åtalseftergift av påföljdsnatur inte skulle vara det.

Brottstypen är av betydelse när det gäller att avgöra om allmän fördel kräver att förundersökning görs. Ingen brottstyp har lämnats utanför möjligheten att besluta om åtalseftergift av påföljdsnatur eller om begränsning av förundersökning. När det gäller t.ex. våldsbrott och narkotikabrott som begås av unga personer förutsätter emellertid påvisandet av gärningens klandervärdhet i allmänhet att förundersökning görs.

Enligt 1 kap. 9 § 2 mom. lagen om rättegång i brottmål kan allmänna åklagaren ge den som åtalseftergiften gäller en muntlig anmärkning. Avsikten med en anmärkning är att understryka för vederbörande att han gjort sig skyldig till en klandervärd gärning. Anmärkningsförfarandet förutsätter emellertid ett beslut om åtalseftergift, vilket i sin tur förutsätter att förundersökning har gjorts. Förfarandet anses vara särskilt ändamålsenligt när det gäller unga personer. Det är därför skäl att noggrant överväga en begränsning av förundersökningen om den misstänkte är en ung person, särskilt om ärendet är av en sådan natur att en anmärkning kan vara ändamålsenlig.

Övriga påföljder

Även andra med ett brott förknippade påföljder, såsom förverkande, kan förutsätta att förundersökning görs. I sådana fall skall förundersökningen fortgå åtminstone så långt att man kan konstatera att förutsättningar för konfiskation eller förstörande av ett föremål föreligger.

Oklarheter i rättsfrågor

Även om oklarheter i rättsfrågor inte direkt utgör ett hinder för begränsning av förundersökningen, kan det i vissa fall vara viktigt för det allmänna intresset att få det avgjort hur ett misstänkt förfarande skall bedömas från straffrättslig synpunkt.

2.2 Enskilt intresse

Möjligheten att genomdriva ett skadeståndsanspråk

Begreppet enskild fördel i 4 a § förundersökningslagen avser främst målsägandens skadeståndsintresse. Skillnaden mellan begränsning av förundersökningen och åtalseftergift av påföljdsnatur kan vara betydande för målsägandens möjligheter att framgångsrikt driva sitt skadeståndsintresse. Vid åtalseftergift har målsäganden tillgång till en slutförd förundersökning, på basis av vilken han själv kan driva sina anspråk. Om förundersökningen begränsats saknar målsäganden eventuellt de faktauppgifter han behöver för att driva sitt skadeståndsärende. Ett enskilt intresse kan därför också vara en faktor som leder till att åtalseftergift av påföljdsnatur kan meddelas medan begränsning av förundersökningen däremot skulle vara oförenligt med en sådan enskild fördel som avses i 4 a § förundersökningslagen.

Om målsägandens intresse är viktigt, får förundersökningen inte begränsas. Även om intresset är mindre än viktigt, skall man överväga att fortsätta förundersökningen åtminstone fram till den punkten att målsäganden har fått en utredning som är tillräcklig för att han skall kunna driva sitt anspråk.

Vid bedömning av hur viktigt ett enskilt intresse är skall avseende fästas vid skadans storlek och parternas ekonomiska förhållanden samt vid målsägandens möjligheter att få ersättning för skadan. Det kan t.ex. vara av betydelse om den skadelidande är en fysisk person eller en juridisk person. Målsäganden kan även få ersättning för skadan från sitt försäkringsbolag.

Brottsskadelagen

Vidare kan målsäganden få ersättning med stöd av lagen om ersättning av brottsskador av statsmedel (935/1973). I detta fall skall till ersättningsansökan fogas antingen ett förundersökningsprotokoll eller om något sådant inte uppsatts, annan tillförlitlig utredning om händelsen och skada samt annan nödvändig bevisning.

Om den skada som målsäganden åsamkats kan ersättas med stöd av brottsskadelagen bör förundersökningen fortgå åtminstone så långt att målsäganden får en tillräcklig utredning som han kan lägga till grund för sin ersättningsansökan.

Den misstänktes begäran

I vissa fall där uppgifter om en brottsmisstanke har kommit ut i offentligheten men där allmänt intresse inte kräver förundersökning, kan den misstänkte själv önska att förundersökningen slutförs. I regel skall en sådan begäran bifallas.

3 Begränsningsbeslutets tidpunkt och grunder

Tidpunkten

En föreskrift om avbrytande av förundersökningen kan meddelas i vilket skede som helst av förundersökningen. Undersökningen kan även lämnas helt ogjord om begränsningsförutsättningarna är för handen redan innan undersökningen inleds.

Begränsningsbeslutet skall fattas i ett så tidigt skede som möjligt, för att maximala resursbesparingar skall kunna göras. Ett minimikrav kan anses vara att brottet och gärningsmannen kan individualiseras. Å andra sidan är det nödvändigt att man på basis av det till buds stående materialet kan bedöma förutsättningarna för åtalseftergift. De åtalseftergiftsbestämmelser som skall tillämpas avgör hur mångsidiga uppgifter det behövs om brottet, omständigheterna under vilka det begåtts samt gärningsmannen.

Konkurrensgrunden

Vid tillämpning av konkurrensgrunden har brottets särdrag inte samma betydelse som vid tillämpningen av andra åtalseftergiftsgrunder. I konkurrensfall handlar det endast om det tidsmässiga sambandet mellan gärningarna samt det förväntade straffet. Förutsättningarna att tillämpa konkurrensgrunden kan därför ofta bedömas redan i ett mycket tidigt skede av undersökningen, varav följer att det är särskilt ändamålsenligt att begränsa förundersökningen just på konkurrensgrunden.

Obetydlighetsgrunden

Även möjligheten att tillämpa obetydlighetsgrunden kan vara uppenbar redan i början av förundersökningen, såvitt det är fråga om en lindrig gärningsform av en brottstyp som till sin natur är obetydlig.

Ungdoms- och skälighetsgrunderna

Bedömningen av skuld när det gäller tillämpning av ungdomsgrunden och utredningen av omständigheterna när det gäller tillämpning av skälighetsgrunden kan däremot förutsätta en tämligen långt framskriden förundersökning. Om emellertid gärningsmannen t.ex. skadat sig allvarligt i samband med brottet eller om han är intagen på en anstalt, kan förundersökningen eventuellt lämnas ogjord eller avbrytas redan i inledningsskedet.

Om det är nödvändigt för att bedöma begränsningsförutsättningarna kan åklagaren även förordna att tilläggsutredning skall göras före avgörandet. Om förlikning kan utgöra en grund för åtalseftergift och undersökningsmaterialet är tillräckligt för att en förlikning kan fås till stånd, kan åklagaren överföra ärendet till förlikning och efter att denna slutförts besluta om begränsning av förundersökningen.

Begränsning av tilläggsundersökning

I undantagsfall kan det bli aktuellt att inskränka förundersökningen även i fråga om en sådan undersökning som polisen anser vara slutförd. Detta kan vara fallet om åklagaren får ett förundersökningsprotokoll på basis av vilket han i annat fall skulle fatta beslut om åtalseftergift av påföljdsnatur, men upptäcker att tilläggsutredning är nödvändig för att få fram sådan, enligt åklagaren tillgänglig bevisning som ett tillräknande avgörande förutsätter. Åklagaren kan då för att spara resurser besluta om begränsning av förundersökningen om undersökningsledaren gör en framställning därom. I dessa fall kan man tala om begränsning av tilläggsundersökning.

4 Beslutsförfarandet

Undersökningsledarens framställning

Begränsning av förundersökningen förutsätter en framställning från undersökningsledaren. Enligt förarbetena vill man på detta sätt försäkra sig om att åklagaren inte ensam kan förhindra att förundersökning görs. Å andra sidan är polisen alltid tvungen att på åklagarens begäran göra förundersökning. Förundersökningen har således säkrats genom att den hänförs till två av varandra oberoende myndigheters behörighet.

Det ankommer på undersökningsledaren att pröva när han skall göra en begränsningsframställning. Eftersom begränsningsbeslut direkt sparar både förundersökningsmyndigheternas och åklagarnas resursser, borde åklagaren lokalt avtala om de riktlinjer och förfarande som skall iakttas.

Begränsning av förundersökningen i enstaka obetydliga ärenden kan i praktiken ordnas t.ex. så att åklagaren och undersökningsledaren träffas regelbundet under former där åklagaren omedelbart avgör undersökningsledarens framställningar om begränsning av förundersökningen. I omfattande ärenden förutsätter begränsning av förundersökningen givetvis ett intensivare samarbete mellan åklagaren och polisen.

Begränsningsbeslutets form och innehåll

Förfarandet kring beslut om begränsning av förundersökning bör göras så flexibelt och enkelt som möjligt för att den eftersträvade arbetsbesparingen skall uppnås. Å andra sidan utgör begränsningen avvikelse från huvudregeln om förundersökningsplikt och det innebär relevant samhällelig maktutövning, som vid behov skall kunna kontrolleras. Parterna skall under alla omständigheter få vetskap om undersökningen av ett brottsärende som berör dem. En viktig aspekt på formen för beslutsfattandet är också rättsverkan av ett begränsningsbeslut, dvs. att målsäganden därefter kan utnyttja sin sekundära åtalsrätt, som på ett entydigt sätt skall kunna påvisas.

Av dessa orsaker skall ett beslut om begränsning av förundersökningen avfattas skriftligt. Beslutet kan dock utformas väsentligt enklare än ett åtalseftergiftsbeslut. Någon gärningsbeskrivning behövs i allmänhet inte och kan i många fall inte ens göras, eftersom brottet och omständigheterna under vilka det begåtts inte har utretts. Vid behov framgår den närmare individualiserade gärningen av brottsanmälan. Som motivering till beslutet räcker det i normalfall med en hänvisning till vederbörande bestämmelse om åtalseftergift samt en kort förtydligande motivering. Sådana delar av en omfattande helhet av likartade gärningar, där det inte finns separata målsäganden eller brottsanmälningar (t.ex. vissa delar av ett skatte- eller bokföringsbrott), kan vid åberopande av konkurrensgrunden genom en anteckning i förundersökningshandlingarna lämnas utanför undersökningen utan något formellt beslut.

I andra fall skall i begränsningsbeslutet nämnas åtminstone:

• åklagarenheten,
• den åklagare som fattat beslutet,
• beslutets löpande nummer enligt ämbetsverk eller åklagare,
• brottsanmälans nummer,
• den misstänktes namn och födelsedatum utan personbeteckning,
• benämningen på det misstänkta brottet, gärningstid och -ort
• kända målsägande
• förundersökningsledarens framställning och
• den åtalseftergiftsbestämmelse som ligger till grund för avgörandet.

Som bilaga ingår ett exempel på ett begränsningsbeslut. Ordningsföljden mellan uppgifterna kan variera beroende på om åklagarenheten använder en i Sakari-systemet ingående eller någon annan dokumentmodell. Till beslutet bifogas de anvisningar som framgår av bifogade modellen samt bestämmelsen i 4 a § förundersökningslagen och innehållet i den åtalseftergiftsbestämmelse som ligger till grund för avgörandet.

Arkivering

Besluten skall arkiveras separat hos åklagarenheten.

Meddelande till parterna

Enligt bestämmelsen i 43 § 2 mom. förundersökningslagen skall målsäganden och den som har förhörts såsom part vid förundersökningen omedelbart underrättas om beslutet, om detta inte kan anses vara onödigt. Ett meddelande kan anses onödigt om förundersökningen inskränks på konkurrensgrunden och det inte finns någon målsägande. Enär åklagaren fattar begränsningsbeslutet ansvarar han för meddelandet. I förarbetena till bestämmelsen är utgångspunkten visserligen den att meddelandet skall lämnas av förundersökningsmyndigheten. Arbetsfördelningen kan i detta avseende avtalas lokalt, förutsatt att vardera myndigheten har entydigt klart för sig vilkendera som ombesörjer meddelandet.

5 Återkallande av beslut

I lagen finns inga bestämmelser om återkallande av ett beslut om begränsning av förundersökning. Behovet att kunna betrakta saken som avslutad talar för att beslutet skall stå fast. Eftersom avgörandet å andra sidan grundar sig på ett förväntat beslut om åtalseftergift av påföljdsnatur, bör det kunna återkallas åtminstone på de grunder som ett åtalseftergiftsbeslut av påföljdsnatur kan återkallas enligt 1 kap. 11 § lagen om rättegång i brottmål.

I enlighet med detta kan den åklagare som beslutat om begränsning av förundersökning förordna att undersökningen skall återupptas åtminstone om det på grund av ny utredning i ärendet framgår att begränsningsbeslutet har grundat sig på uppgifter som i väsentlig grad är ofullständiga eller oriktiga. Dessa villkor skall givetvis tolkas mot bakgrunden av förutsättningarna för begränsning av förundersökning, eftersom utredningen i och för sig ofta är bristfällig i de fall som avses i 4 a § förundersökningslagen.

En högre åklagare har rätt att t.o.m. på basis av samma material förordna att förundersökningen skall fortsättas.

Riksåklagare Matti Kuusimäki

Statsåklagare Petri Jääskeläinen

______________________________________________________________________________

HELSINGFORS ÅKLAGARÄMBETE
Böletået 11 A (PB 33)
00240 HELSINGFORS
Tel, växel 09-1571

BESLUT
om begränsning av förundersökning

Datum: 1.2. 2000
Beslutets nr 00/12
Brottsanmälan nr: 3300/R/12345/99
Diarienummer 00/123

Misstänkt: Jakob Pått Födelsetid 240260

Målsägande: Marketbutiken Ab

Misstänkt brott: Snatteri 10.10.1999 Helsingfors
Strafflagen, 28 kap. 3 § 1 mom.

Åklagarens beslut: Ingen förundersökning görs

Motivering:

• Förundersökningsledare Markus Kängbergs framställning 15.10.1999
• Pått åtalas redan för ett flertal andra egendomsbrott

Lagrum

• Förundersökningslagen, 4 a §
• Lagen om rättegång i brottmål, 1 kap. 8 § 2 punkten

Åke Åklagare
häradsåklagare

Distribution Den misstänkte, målsäganden, polisen

______________________________________________________________________________

Vad parterna skall beakta

1. Detta beslut innehåller inget ställningstagande till frågan om den misstänkte har gjort sig skyldig till det brott som nämns i beslutet.

2. Detta beslut befriar inte från eventuell skadeståndsskyldighet.

3. Efter detta beslut har målsäganden rätt att utnyttja sin åtalsrätt.

4. Allmänna åklagaren får utan hinder av detta beslut förordna att förundersökningen skall återupptas om det på grund av ny utredning i ärendet framgår att beslutet har grundat sig på uppgifter som i väsentlig grad är ofullständiga eller oriktiga.

5. Högre åklagare har rätt att förordna att förundersökningen skall återupptas.

Förundersökningslagen, 4 a §

Åklagaren kan på framställning av undersökningsledaren bestämma att förundersökning inte skall göras eller att den skall avbrytas, om han med stöd av 1 kap. 7 eller 8 § lagen om rättegång i brottmål (689/1997) eller något annat motsvarande lagrum skulle låta bli att väcka åtal och någon viktig allmän eller enskild fördel inte kräver att förundersökning görs.

Lagen om rättegång i brottmål, 1 kap. 8 § 2 punkten:

Om inte ett viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver något annat, får allmänna åklagaren, utöver vad som stadgas i 7 §, besluta om åtalseftergift när:
_ _ _

2) brottet inte på grund av vad som stadgas om bestämmande av gemensamt straff eller beaktande av tidigare utdömt straff väsentligt skulle inverka på det totala straffet.