Allmän anvisning till åklagarna
Given 20.1.2000
I kraft 1.2.2000- tills vidare
Normbas AÅL 3 § 2 mom.

1 Straffbestämmelsen om misshandel - förarbetena och bakgrunden

Strafflagens bestämmelse om misshandel samt åtalsrätten i samband med misshandelsbrott ändrades i samband med det s.k. andra skedet av totalrevideringen av strafflagen, genom lagen som trädde i kraft 1.9.1995 (578/1995). Enligt den gamla lagen var misshandel på privat plats ett målsägandebrott, för vilket allmänna åklagaren inte fick väcka talan om inte målsäganden hade anmält brottet till åtal. Misshandel på allmän plats var däremot ett brott under allmänt åtal.

I motiveringen till lagreformen konstateras i regeringens proposition (RP 94/1993 rd s 91-92) att indelningen i privat och allmän plats hade lett till att en stor del av familjevåldet blev målsägandebrott. Sålunda hade lagen avspeglat den inställningen att familjevåld är en privatangelägenhet som det straffrättsliga systemet inte kunde ingripa i på myndigheternas initiativ. Enligt motiveringen har man under 1980-talet börjat uppfatta familjevåldet som ett samhällsproblem. Det har poängterats att när det gäller misshandel i familjekretsen är förlikning ofta ett resultat av påtryckning, vilket i själva verket utgör en förlängning av våldet i familjerelationerna. Enligt en allmänt accepterad uppfattning får familjens integritet inte innebära att våld godtas som ett sätt att sköta familjerelationerna.

För att understryka att våld inte är tillåtet ens inom familjen ändrades lagen så att misshandel numera lyder under allmänt åtal. Enligt 21 kap. 16 § strafflagen om åtalsrätt är endast lindrig misshandel av en person över 15 år numera ett målsägandebrott.

Riksdagens lagutskott konstaterade å andra sidan (LaUB 22/1994 rd s 14) att strävan att skydda offret från påtryckning från gärningsmannens sida genom att fastställa att misshandel lyder under allmänt åtal inte får leda till att målsägandens åsikt inte tillmäts någon som helst betydelse vid åtalsprövningen. Till 21 kap. strafflagen fogades därför på utskottets förslag en 17 §:

Om målsäganden av egen fast vilja begär att åtal inte skall väckas för misshandel har allmänna åklagaren rätt att låta bli att väcka åtal, om inte ett viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver att åtal väcks.

De värderingar som ligger till grund för förarbetena anger dock klart att misshandel inte är en privatangelägenhet ens då den sker inom familjen.

2 Åtalseftergiftspraxis

I åklagarpraxis är misshandel den största gruppen av brott som resulterar i åtalseftergift av påföljdsnatur. Åklagarna lät år 1998 bli att väcka åtal i över 2 500 fall av misshandel som uppfyllde grundrekvisitet. Antalet motsvarande beslut på grund av t.ex. stöld var ca 600.

Av åtalsftergiftsbesluten på grund av misshandel hade ca 1 700 fattats antingen med stöd av SL 21:17 eller RBL 1:8 1 punkten, dvs. i praktiken till följd av målsägandens begäran eller för att parterna hade förlikts. Mot bakgrunden av de ovan relaterade värderingarna som låg till grund för de ändrade bestämmelserna har vid beslutsprövningen uppenbarligen fästs större avseende vid målsägandens begäran än vad som var lagstiftarens avsikt.

3 Tillämpning av de allmänna bestämmelserna på misshandel

3.1 Obetydlighetsgrunden

Misshandel kan när det gäller gärningens menlighet vara ringa på det sätt som avses i RBL 1:7 1 punkten när det gäller brottet i dess privilegierade form, dvs. lindrig misshandel enligt SL 21:7. Gärningsmannens skuldgrad kan även vara nedsatt t.ex. på grund av provokation eller hot. Om gärningsmannens skuld är ringa kan också ett brott som uppfyller grundrekvisitet som helhet betraktat vara obetydligt. En gärning som orsakat skador som kräver läkarvård kan emellertid i allmänhet inte anses som obetydligt.

Gärningsmannens uppträdande efteråt, t.ex. den omständigheten att gärningsmannen ersätter skadan, eller målsägandens begäran att åtal inte skall väckas, är inte kriterier för tillämpning av obetydlighetsgrunden. Då denna grund tillämpas bedöms själva gär- ningens skadlighet och farlighet samt gärningsmannens skuld.

3.2 Ungdomsgrunden

Beslut att inte åtala en ung person för misshandel kan i normalfall inte basera sig på att personen anses ha handlat i oförstånd, eftersom misshandel är ett brott vars rättsliga och faktiska natur också unga personer förstår. Åtalseftergift kan därför komma i fråga närmast om personen kan anses ha handlat förhastat och med en något vidare tillämpning än när det gäller vuxna.

Om gärningsmannen är mycket nära straffmyndighetsåldern 15 år, är tröskeln för tillämpning av ungdomsgrunden lägre för att det straffrättsliga ansvaret inte skall inträda alltför tvärt.

3.3 Skälighetsgrunden

Förlikning mellan gärningsmannen och målsäganden har samma tyngd som åtalseftergift till följd av målsägandens fasta vilja (se punkt 4). Betydelsen av en överenskommelse som ett resultat av förlikningsförfarande kan anses vara något större, eftersom gärningsmannens ansvarstagande och själva förlikningen uppkommer under en utomstående persons överinseende och under kontrollerade former.

Om ärendet sammanhänger med andra omständigheter som nämns i skälighetsgrunden kan dessa givetvis beaktas vid helhetsbedömningen.

3.4 Konkurrensgrunden

Misshandel är till sin natur ett sådant brott där de processekonomiska följderna av åtalseftergift inte kan tillmätas särskilt stor betydelse. Konkurrensgrunden skall därför tillämpas mycket restriktivt på misshandelsbrott även om brottet inte skulle inverka väsentligt på det totala straffet.

4 Specialbestämmelsen i SL 21:17

Vid tillämpningen av specialbestämmelsen uppstår det ofta problem med att åklagaren inte på ett tillförlitligt sätt kan bedöma om begäran att inte väcka åtal har framställts av "målsägandens fasta vilja". Åklagaren borde dock i mån av möjlighet förvissa sig om att begäran är genuin.

Betydelsen av målsägandens begäran måste ställas i relation till hur klandervärt brottet är. Eftersom lindrig misshandel är ett målsägandebrott är det konsekvent att när det gäller brottet i dess grundform tillmäta målsägandens begäran större betydelse vid åtalsprövningen ju närmare lindrig misshandel brottet är till sin natur. På motsvarande sätt gäller att ju längre brottet ligger från lindrig misshandel, desto mindre betydelse skall målsägandens inställning tillmätas. Den andra ytterligheten är en gärning som uppfyller rekvi-sitet för grov misshandel, varvid SL 21:17 inte alls kan tillämpas.

Beträffande den begreppsliga innebörden av "viktigt allmänt eller enskilt intresse" se RÅ:2000:1. I SL 21:17 kan begreppet allmänt intresse dessutom tillmätas den betydelsen att en norm som förbjuder våld ges en tillräcklig tyngd i relation till målsägandens begäran.

Vid allvarliga misshandelsbrott förutsätter allmänt intresse i regel att åtal väcks och att påföljdsfrågan förs till domstolsbehandling även om det inte skulle råda någon oklarhet om att målsägandens begäran grundar sig på dennes fasta vilja. Gärningen kan anses allvarlig om den innehåller element av grov misshandel, t.ex. om den förorsakat benbrott eller andra relativt allvarliga skador, om den har skett genom sparkar i huvudet eller på något annat rått eller grymt sätt eller om eggvapen har använts.

Riksåklagare Matti Kuusimäki

Statsåklagare Petri Jääskeläinen