Allmän anvisning till åklagarna
Given 20.1.2000
I kraft 1.2.2000- tills vidare
Normbas AÅL 3 § 2 mom.

1. Bakgrund

Det straffrättsliga systemets inställning till allvarliga narkotikabrott är klar. Om det finns bevis för brott väcks åtal och ett strängt straff döms ut.

Däremot är inställningen till obetydliga narkotikabrott, särskilt när det är fråga om gärningsmannens eget bruk, oklar. I Finland kriminaliserades narkotikabruk för första gången år 1966. I 1972 års narkotikalag kvarstod kriminaliseringen efter en jämn omröstning i riksdagen. Kriminaliseringen ansågs vara ett principiellt förbud som syftade till att främja negativa attityder till narkotika. Då strafflagens 50 kap. (1304/1993) stiftades ansågs det att de grunder som talade för kriminalisering av narkotikabruk vägde klart tyngre än de som var emot en kriminalisering, men man ville genom en specialbestämmelse särskilt betona möjligheten att avstå från åtgärder (se RP 180/1992 rd och LaUB 17/1993 rd). Därför intogs i 50 kap.en 7 § om åtals- och domseftergift:

För bruk av narkotika och andra brott enligt detta kapitel som har samband med bruk av narkotika får, utöver vad förordningen om införande av strafflagen eller denna lag stadgar, eftergift ske i fråga om åtal eller straff, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna har varit ägnad att försvaga den allmänna laglydnaden. Eftergift i fråga om åtal eller straff får även ske om gärningsmannen visar att han har förbundit sig att genomgå vård som godkänts av social- och hälsovårdsministeriet.

Enligt förarbetena är syftet med bestämmelsen att åtals- och domseftergift skall tillämpas vid narkotikabruk om inte vägande skäl talar emot det. Å andra sidan är avsikten inte att bestämmelsen skall fungera som en "ursäktsautomat", utan åklagaren och domaren skall vid tillämpning av bestämmelsen i varje enskilt fall bedöma situationen som en helhet och överväga om det är moti verat att avstå från åtgärder (LaUB 17/1993 rd s. 5)

2 Eget bruk

Specialbestämmelsen i SL 50:7 gäller eget bruk samt införsel, innehav och tillverkning såsom förberedelse för eget bruk. Bestämmelsen innehåller inga element av skuld eller obetydlighet, utan den avgörande faktorn är ett abstrakt försvagande av den allmänna laglydnaden.

Vuxna

Vid tillämpning av bestämmelsen utgör grundbrottet en gärning där en vuxen ensam hemma hos sig använder narkotika som han själv har anskaffat eller tillverkat. I förarbetena jämställs med detta en situation där några personer som regelbundet använder narkotika gör det tillsammans i hemförhållanden. Har däremot narkotika använts på ett sätt som är ägnat att förleda också andra att använda, kan åtalseftergift i allmänhet inte komma i fråga.

Då åtalseftergift övervägs skall följande beaktas:
1) mängden narkotika
2) hur långvarit bruket varit
3) typen av narkotika och
4) förhållandena.

Ju större mängder narkotika som påträffats hos gärningsmannen, desto svagare skäl att tro att narkotikan endast är ämnad för eget bruk. På motsvarande sätt gäller att ju längre bruket pågått desto svagare skäl att tro att ämnet endast använts under sådana förhållanden att det inte har varit ägnat att försvaga den allmänna laglydnaden. Ju starkare narkotika det är fråga om desto längre användning indikerar det i allmänhet och desto skadligare är användningen med tanke på den allmänna laglydnaden. Omständigheterna kring bruk och t.ex. odling bör bedömas särskilt med tanke på att gärningen har kunnat iakttas av personer som inte använder narkotika eller om den på annat sätt har kunnat förleda dem till användning.

Om det är fråga om en grundgärning i relation till tillämpningen av bestämmelsen eller en närliggande gärning kan på densamma även tillämpas 4 a § förundersökningslagen om begränsning av förundersökningen.

Missbrukare

Det är viktigt både för samhället och för den som är beroende av narkotika att han kommer under adekvat vård. I sådana fall minskar straffaspekternas tyngd till förmån för vårdmässiga synpunkter.

Om missbrukaren kan visa att han har förbundit sig att genomgå en av social- och hälsovårdsministeriet godkänd vård, kan åklagaren besluta att inte väcka åtal. Social- och hälsovårdsministeriet har i sitt beslut 22.12.1994 (1394/1994) fastställt vilka villkor vården skall uppfylla för att kunna betraktas som sådan vård som avses i SL 50:7. Förbindelsen skall visas genom en skriftlig vårdplan.

Utgångspunkten är att gärningsmannen frivilligt söker sig till vård, men åklagaren kan också vara aktiv i vårdhänvisningsfrågan.

Eftersom gärningsmannens förbindelse att underkasta sig vård inte liksom de andra grunderna för åtalseftergift kan vara villkorlig, kan ett avbrytande av vården inte läggas till grund för återkallande av åtalseftergiftsbeslutet, såvida inte den som eftergiften gäller inte ens ursprungligen hade för avsikt att genomgå vården. Det kan därför i vissa fall vara skäl att uppskjuta eftergiftsbeslutet en tid för att åklagaren skall kunna försäkra sig om att vården inletts.

Ungdomar

SL 50:7 kan tillämpas såväl på unga som på vuxna. På ungdomars drogexperiment kan dessutom tillämpas ungdomsgrunden i RBL 1:7 2 punkten, om gärning kan anses ha skett av oförstånd eller förhastande.

En ung person som har meddelats åtalseftergift av påföljdsnatur för ett narkotikabrott borde alltid ges en muntlig anmärkning, vilket särskilt understryker att gärningen är klandervärd. Begränsning av förundersökningen borde därför inte tillämpas på narkotikabrott som begås av unga personer.

3 Övriga narkotikabrott

För andra narkotikabrott än sådana som har samband med eget bruk borde åtal alltid väckas för att förhindra spridning av narkotika. Obetydlighets- och ungdomsgrunden enligt RBL 1:7 kan emellertid tillämpas på den som sporadiskt erbjudit någon annan narkotika eller på andra obetydliga narkotikabrott.

Vid omfattande narkotikabrott kan med stöd av konkurrensgrunden i RBL 1:8 sådana avgränsningar göras som är nödvändiga för att en koncentrerad huvudförhandling skall kunna genomföras. I dessa fall kan också förundersökningen begränsas på konkurrensgrunden.

4 Narkotikabrott i fängelser

Narkotikabrottslighet är även ett växande problem i fängelserna – något som riksdagens lagutskott fäste avseende vid då SL 50 kap. stiftades (LaUB 17/1993 rd s 3).

Narkotikabruk i fängelse kan i allmänhet inte anses som sådant privat bruk som avses i SL 50:7. När det gäller missbrukare kan förbindelse att undergå vård i fängelset vara en grund för åtalseftergift på samma sätt som när det gäller vård i frihet.

För övriga narkotikabrott i fängelset borde i allmänhet åtal väckas.

Enligt 2 kap. 13 § strafflagen och 2 kap. 10 § lagen om verkställighet av straff kan straffångar (inte rannsakningsfångar) påföras ett disciplinärt straff för ett brott som begås i anstalten, såvida brottet enligt allmän lag skulle straffas med böter. Ett omedelbart påfört disciplinstraff kan i allmänhet anses som en tillräcklig påföljd för ett narkotikabrott som normalt sonas med ett bötesstraff. Därför kan i dessa fall i allmänhet skälighetsgrunden i RBL 1:8 1 punkten tillämpas med åberopande av påföljdskumulation. Det är också möjligt att begränsa förundersökningen i sådana situationer.

När det gäller narkotikabrott som begås i fängelse skall åklagaren vid behov utreda om fången redan har påförts ett disciplinstraff.

Riksåklagare Matti Kuusimäki

Statsåklagare Petri Jääskeläinen